ne under den sist förflutna tiden gjort det åligger henne äfven att redogöra för dem. Natur-forskning utgör hufvudsakliga föremålet för hennes berättelser: det är en central-kraft som sprider sin inflytelse öfver hela mennisko-lifvet och till vetenskapernas alla grenar. Det är en otömlig källa till beundran af den allvisa ordning som råder i det hela, så långt vårt öga når. Det är en beständig täflan med naturens allmänna krafter, att upptäcka hennes lagar, följa hennes verkningar, tillegna oss hennes producter, intränga i hennes styrelse, utvidga vårt herradöme. Det är en långsam och mödosam utsökning af den besittningsrätt på jorden, som blef vårt slägte ämnad i de öfverlägsne anlag hvarmed det utrustades framför alla dess öfrige bebyggare.. Till detta herravälde sträfvar, Natur-forskningen, och i denna kamp med naturen hvilka lysande segrar äro ej vundne, hvilka inkräktRingar gjorde! Huru lyckligt täflar ej snillet med hennes krafter och snärjer dem den ena efter den andra i sina band. Hon fördöljer sig i atomerna och man uppsöker henne äfven utom synlighetens gräns: hon flyr bort i rymderne och man förföljer henne i deras djup, hon förkläder sig i tusenfaldiga former, och man utletar och ordnar hennes typer, hvilka förfärliga krafter hafva vihej vågat tämja och begagna! Mäktig och herrlig står mensklighetens spira sträckt öfver jorden. Snart skulle det tyckas som vi nu kunde öfverskåda Naturens hela gestalt, mata hennes riken, omfatta hennes styrelse ; men ju närmare vi träde henne, desto majestät ་་་ ligare höjer hon sig öfver vår syn-krets” och det stora mystiska phantomet står beständigt lika omätligt högt för vår beundran, med hjessan höjd i ett moln, som fordom Sinai. Så länge vårt slägte består och vetenskaper odlas, skola således ej ämnen tryta för undersökningar, ej fält för nya inkräktningar. Och emellan våra vundna fördelar skola vi ofta erfara att naturen äfven har sina segrar, säkra, oemotståndeliga. Sedan odlaren länge aftvungit henne sine skördar, skördar hon ändtligen odlaren sjelf. Så hafva vetenskaperne på det sist förflutna året gjort många kännbara förluster. Academien har med djup saknad förlorat en inhemsk ledamot i Presidenten Friherre AF WETTERSTEDT, i tacksamt minne förvarad, i hennes annaler. Hon har bland sina utländske Ledamöter sett ett nederlag som liknat en hämd på naturens lyckliga forskare: HERSCHEL, BERTHOLLET, HAÜY, DELAMBRE, hvilka namn nu samlade till skuggorne af vetenskapernes framfarne fäder, och den oförgätlige, som bevarat hela generationer emot förödelsens faror, som mödrarne välsigna, som ungdomen, helsan, skönheten skyddade prisa, JENNER, vaccinationens uppfinnare, har åtföljt dem. Det tillhör efterverlden att med erkänsla samla och göma de arf de bortgångne efterlemnat. Kongl. Academien, öm om sina pligter emot dem, har föresatt sig att på sina högtidsdagar upplifva minnet af någon fram. faren Ledamot, som gagnat och hedrat henne och framställer i dag en af de sednare tiders ypperste naturforskare, CARL WIL 1 HELM SCHEELE. Med geniets originella kraft före gick han och beredde den stora revolution som chemien på hans tid undergick, inträngde med sin skarpsynte blick i naturens hemliga regioner, beundrades af sin samtid för en mängd enk-, • la och vigtiga upptäckter, och bortrycktes i förtid ifrån sina outröttliga bemödanden att ännu längre bortflytta vetenskapernes gräns. Hans minnespenning kommer i dag att utdelas. |