vid 20° vestl. longitud 14° söder nm æqvatorn, hvarifrån den åter uppstiger tills den träffar den vid 106° vestl. longitud, hvarifrån vi utgingo. * MORLET har beräknat magnetiska æqvatorns utsträckning och läge och funnit den något afvikande från det nu anförda. Efter honom skäres jordens verkliga æqvator af den magnetiska på Afrikas vestra kust vid 10° östl. long. från Paris (HANSTEENS bestämmelse ger 18°) och följd åt vester sänker den sig tills den vid 28 vestl. long. från Paris uppnått 14°,1 (hvilket alldeles inträffar med HANSTEEN) Sedan närmar den sig æqvatorn, går nästan rakt öfver södra America, hvarefter den vid 100° vestl. longitud från Paris kommer æqvatorn ganska nära, blir med den nästan paralell och utan att skära den kommer vid 120° vestl. long. i beröring dermed, sänker sig derefter åter åt söder och når vid 164° vestl. long. 3o,13" sydl. latitud. Sedan närmar den sig åter æqvatorn, som den skär vid 174° östl. longitud. Den uppnår sedan 8°,44′′ nordl. latitud, går derpå åter ned till 7°.44′′, så åter upp till 11°,47, som inträffar vid 61° östl. longit, och skär slutligen på Afrikas vestra kust æqvatorn, hvarifrån vi utgingo. Man finner att MORLETS beräkningar instämma för den ena halfvan af jordklotet temmeligen nära med HANSTEENS; men aflägsna sig för den andra något derifrån. "På anf. ställe N. F. 10 B. p. 19. retro Det är i de förra årens berättelserMagnetanfördt ett magnet-nålens missvisning, nålens sedan den år 1819 uppnått sitt maximum, gradanu återgår mot öster. Af de observatio- tion. ner som i Frankrike och England häröfver blifvit anställde har man funnit att missvisningens årliga retrogradation nu utgör 1',55"), hvilket utgör 2 secunder mindre än i förra året berättelse anfördes. laritet BARLOW), Som anställt en mängd gan- Magneska intressanta undersökningar rörande dentisk povanliga magnetiska polariteten, har fun-hos nit att stänger af jern, som ställas i denglödgadt jern. magnetiska lutningslinien och upphettas till börjande mörk rödglödgning, få i detta tillstånd en ökad magnetisk kraft; smidda stänger likväl mindre än gjutna, hvilka sistnämda dervid visa en 3 gånger starkare polaritet än då de äro kalla. Vid detta tillfälle anmärkte BARLOW att då temperaturen höjes till hvitglödgning försvinna alla tecken till polaritet, men att på öfvergången från rödglödgning till hvitglödgning inträffar en omvänd polaritet, hvilken man aldrabäst märker, då magnetnålen närmas till stängernas culminationspunkt, men som mindre väl upptäckes vid polerna; då deremot den vid lindri gare hetta ökade polariteten bäst visade sig vid stängernas ändar. miga Man har trott sig finna att compas- Fyrarser, sammansatte af tvenne rätvinkligt hop-Magnetfogade magnetnålar, som då de äro lika nalar. *) Annales de Chimie et de Physique par M.M. GAYLUSSAC et ARAGO T. XIX p. 438. **) Edinb. Phil. Journ. B. VII. s. 239. kraftiga, visa i NV och NO, skola vara mindre underkastade tillfälliga omständig heters rubbning. Sådana hafva blifvit förfärdigade af den Engelske instrument-makaren W. CLARK *). mag De electromagnetiska åsigterna af jordens magnetiska polaritet hafva synts för-> ändra åsigterna af dess magnetiska tillstånd. Den idéen, att i hvar och en magnet existera electriska strömar, som göra räta vinklar med dess axis, har föranledt till den förmodan att sådana electriska strömar, som gå från öster till vester kring jordens zoner, orsakade hennes netiska polaritet. Dessa electriska strömar skulle då uppkomma af solstrålarnes på dygnet omvexlande inflytelse, och solens verkan på jorden vore derigenom icke endast att upplysa och uppvärma, utan ock att göra den magnetiskt polarisk. En sådan anledning till de magnetiska phenomen jordgloben visar, vore ett ganska betydande inkast emot HANSTEENS antagande af 4 poler; men om den vore rigtig, skulle magnetpolernes ställning förändra sig med solens, till en vida betydligare grad än hvad som nu inträffar. Det återstår således alltid att gissa på att jorden har sin magnetiska polaritet beständ af någon annan omständighet, t. ex. såSom HANSTEEN förmodar, genom inflytelse af solens och mânans magnetiska axes; den magnetiska polariteten må då bestå i, eller *) Neues. Journal für Chemie und Physik v. SCHWEIGGER und MEINECKE N. R. B. 6 s. 341. vara åtföljd af electriska strömar kring jorden, så göra de intet inkast emot antagandet af tvenne magnetiska axes, som har hvar sina electriska, mot honom rätvinkliga, strömar. kraftens Professorerne HANSTEEN och MASCH-MagneMANN i Christiania hafva gjort åtskilliga, tiska försök öfver magnetiska kraftens chemiskaverknin verkningar *). De funno att då silfver ur gar. dess upplösning reduceras af qvicksilfver i häfvare-formiga rör, som ställas med båda benen i den magnetiska meridianen, så utfälles silfret alltid fullkomligare och i större kristaller i det nordliga benet än i det sydliga, hvarest det tillika blandas med qvicksilfversalt, som afsättes. Ställdes röret vändt i öster och vester, så geck reduction vida långsamare och det reducerade stod lika högt i båda benen. Samma verkningar erhöllos, då man i stället använde artificiella magneter, hvarvid alltid silfret afsattes rikligare öfver magnetens söderpol. Dylika, men efter allt utseende mindre pålitliga, försök hafva blifvit anställda af MURRAY i England. Han fann, att, då i en svag upplösning af silfver insattes en icke magnetisk tråd af jern, så reducerades intet silfver; men då en magnet lades i grannskapet begynte reductionen genast. Magnetiseradt stål åstadkom strax reduction, till och med då det var öfverdraget med fernissa; men i MUR *) GILBERTS Annalen der Physik. N. J. B. 10p. 234 samt Magazin for naturvidenskaberne, 97. Electri HARES RAYS försök afsatte sig det reducerade mest på magnetens nordpol tvärt emot HANSTEENS Och MASCHMANNS erfarenhet; också har MURRAYS erfarenhet af andra blifvit motsagd. Contacts Redan i förra årets redogörelse (p. 37) citet. omtalades en af ROBERT HARE i Philadelphia Calori uppfunnen electrisk apparat, som han kalmotor lat calorimotor, för dess utmerkta egenoch De-skap, att, genom sin urladdning, frambrintor. ga höga temperaturer och deraf beroende flagra phenomen. Användandet af detta instrument har gifvit upphof åt så märkvärdiga resultat, att jag måste något utförligare omtala det. Instrumentets *) första inrättning bestod af zink- och kopparplåtar, rullade i spiral, så att zinken på båda sidor omgifves af kopparen, som formerar ensam det yttersta hvarfvet. Zinkplåtarna hade 9 och 6 tums sidor och kopparplåtarna 14 och 6 tum; samt det deraf spiralformigt hoprullade paret 24 tums diameter. Plåtarna hindras från ömsesidig beröring genom insatta smala fernissade käppar, som hålla dem på högst tums afstånd ifrån hvarandra. Paren fästas på en trädbom bredvid hvarandra, så att de kunna på en gång uttagas. I början satte HARE hvart och ett af dessa par i ett serskilt litet cylindriskt kärl af glas, men sedan fann han att de altförväl kunde insättas i ett gemensamt tråg * SILLIMANS American Journal of Sciences and Arts. Vol. 3 p. 105. |